Vi som inte vågar se
De få som vågade vara
-- välsignade de! --
stympas och dödas om igen
av oss som inte vågar se.
Mörknade ikoner
av lika och samma mått
hänger de levandes, de brinnandes bilder
trångt bland mycket smått.
Århundraden har slätat
deras sällsamma drag,
som vi nu flitigt slätar
dag efter dag.
Vi filar och förskönar
så gott vi kan och vet,
tills inget skiljer ande mer
från välanständighet.
De unga går och söker
elden som brann.
De går med tomma ögon,
som ingenting fann.
Allt måste de lida om igen.
Stackare de!
Vi spillde de heligas vinning -- vi,
som inte vågade se.
Morgon
När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag --
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag --
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!
Var tyst. Ha tillit
Förtvivlad ropar du:
Var är det visa ordet,
som ensamt läker världens
förgiftade sår?
Och var är tanken,
å ge oss tanken,
som leder ut ur tiderna,
där dödens ande rår!
Var tyst. Ha tillit.
Vårt väsen är ju skapelse.
Vi står ju i djupt förbund
med det som vill bli till.
Din stora förtvivlan
är inte tom ångest,
den har en ton av våndan
i djupen där det vill.
Det blinda mörkret våndas
av hemliga drömmar,
som ingen ser, och ändå
är de nära i allt.
De kan inte sägas.
De kan inte tänkas.
De måste först levas fram
till väsen och gestalt.
Bed inte om ord,
bed inte om tankar,
men bed om del i våndan
från vår rot under jord.
Det Tigande tänker
i kött och blod och vilja
och slungar kanske sist som eld
dig -- sitt ord.
